Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. Jag levde många år med dessa ångestattacker…
När jag flyttade hemifrån fick jag höra ”du kommer aldrig att klara dig”. Det var inte de mest uppmuntrande ord man kan få höra då man ska flytta till eget och klara sig på egna ben. Det var min mamma som sa dessa ord. Jag förstod redan då att det var hennes egen rädsla att bli lämnad ensam som fick henne att säga så. Men det var ändå svårt att höra...
Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända - inte i det här fallet ivarjefall. Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra. Tills jag faktiskt kom…
Jag skrev ofta dagbok då jag växte upp och även som ung vuxen. Det var nog en räddning. Den vägen fick jag ut lite av alla mina känslor - sorger och ilskor. Eftersom jag inte kunde tala med andra och höll det svåra inom mig var det så fint att jag hade dagboken. Det var liksom någon jag kunde diskutera med. Få ut allt. Efteråt kändes det lite bättre. Min dagboksskrivning var ett stöd - ett hjälpmedel. Och det är den kravlösa skrivningen jag förespråkar för den som går igenom svåra perioder.
För du, du är skön som livet. En dikt nån skrivit, så kärleksfull. Den här gången kommer jag att skriva om de fina sidorna hos min mamma. För som jag nämnt tidigare var inte allt dåligt. Min mamma var en fin människa och jag trivdes så bra i hennes sällskap. Då hon var nykter alltså… Jag vill visa att det också finns en annan sida. Min mamma var inte bara alkoholismen och sin psykiska ohälsa...
Jag blundar och öppnar ögonen igen. Jag ser den blanka vattenytan sväva fram. Jag ser vattnet göra mjuka kullar och dalar. Hela jag följer dem - upp och ner och upp igen… Mitt hår fladdrar i vinden. Jag lyfter blicken och ser horisonten långt där borta. En liten kobbe är det enda som syns på vattnet. Några måsar flyger en bit ifrån. Himlen är blå med några mjuka molntussar här och var. Jag njuter.
Jag har skrivit mycket om hur ensam jag var med alla svårigheter. En del kanske undrar var alla var. Det är svårt att förklara hur det var. Visst - jag var så att säga lämnad ensam för att klara mig bäst jag kunde. Men – människor runt mig förstod inte hur jag hade det. De visste inte, eftersom jag dolde det. Och jag gjorde det bra.
Jag har fått frågan om vilka så kallade verktyg jag använder mig av då jag känner att jag börjar må sämre. Det är ju egentligen en helhet där jag hela tiden strävar efter en inre utveckling som med tiden gör det lättare att hantera olika situationer. Här delar jag med mig av ett ”verktyg” som hjälpt mig en hel del. Ett ”verktyg” jag ofta använder mig av. Det är fråga om beteendeanalys. Man kan se det som en kartläggning av sig själv och sina upplevelser...
Jag har fått frågan om vilka så kallade verktyg jag använder mig av då jag känner att jag börjar må sämre. Det är ju egentligen en helhet där jag hela tiden strävar efter en inre utveckling som med tiden gör det lättare att hantera olika situationer. Det finns ändå en del mer konkreta saker jag kan dela med mig av. Det terapeuten började med var att gå igenom mina grundbehov...
En lugn och bra kväll kunde vara att min mamma lade sig tidigt, det kunde vara redan vid sjutiden på kvällen. Jag tog telefonen till mig eller stängde av den. Ingen skulle få ringa och störa - förstöra lugnet. Vid niotiden på kvällen låstes ytterdörren till trappuppgången. Det var en trygghet. Ett viktigt klockslag.