Det är inte alla som väntar på julen. Julen är en ganska laddad högtid egentligen. Det var många år jag tyckte det var jobbigt med julen. När julen närmade sig allt mer växte obehaget. Folk frågade hur man skulle fira julen och alla verkade så förväntansfulla och fyllda av glädje. Jag ville slippa alla frågor och ville helst inte låtsas om julen. Jularna var härliga när jag var liten. Men så kom en jul då allt kraschade. Min mamma hade druckit...
Det kräver otrolig styrka att ta sig ut ur mörkret. Man behöver ta emot hjälp. Men man kan lyckas. Det är inte lätt vill jag berätta åt de lyckliga som inte varit där. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Tro mig – skulle det vara det skulle man nog göra det. Min mamma hotade ofta att hoppa ner från balkongen. Till att börja med blev jag rädd och orolig. Senare lite mindre orolig för jag hade konstaterat att man inte nödvändigtvis dör om man hoppar ner från vår andra våning. Jag var mycket tacksam över att vi inte bodde högre upp.
När jag bläddrar i mina gamla dagböcker från unga tonår ser jag att jag skrivit mycket kort om olika svåra saker. Jag nämner ofta det med endast någon mening. Jag skrev om mer trevliga saker och vanliga tonårsgrejer. Till och med i dagboken höll jag mig mer till att nämna det som var bra och att dölja det dåliga. Så som jag också gjorde utåt. Utdrag från dagboken då jag var 13 år gammal: Jag tror mamma har lämnat misshandlaren. Han hota henne med pistol. Han är helt galen.
När jag flyttade hemifrån fick jag höra ”du kommer aldrig att klara dig”. Det var inte de mest uppmuntrande ord man kan få höra då man ska flytta till eget och klara sig på egna ben. Det var min mamma som sa dessa ord. Jag förstod redan då att det var hennes egen rädsla att bli lämnad ensam som fick henne att säga så. Men det var ändå svårt att höra...
Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända - inte i det här fallet ivarjefall. Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra. Tills jag faktiskt kom…
Jag skrev ofta dagbok då jag växte upp och även som ung vuxen. Det var nog en räddning. Den vägen fick jag ut lite av alla mina känslor - sorger och ilskor. Eftersom jag inte kunde tala med andra och höll det svåra inom mig var det så fint att jag hade dagboken. Det var liksom någon jag kunde diskutera med. Få ut allt. Efteråt kändes det lite bättre. Min dagboksskrivning var ett stöd - ett hjälpmedel. Och det är den kravlösa skrivningen jag förespråkar för den som går igenom svåra perioder.
För du, du är skön som livet. En dikt nån skrivit, så kärleksfull. Den här gången kommer jag att skriva om de fina sidorna hos min mamma. För som jag nämnt tidigare var inte allt dåligt. Min mamma var en fin människa och jag trivdes så bra i hennes sällskap. Då hon var nykter alltså… Jag vill visa att det också finns en annan sida. Min mamma var inte bara alkoholismen och sin psykiska ohälsa...
Jag har skrivit mycket om hur ensam jag var med alla svårigheter. En del kanske undrar var alla var. Det är svårt att förklara hur det var. Visst - jag var så att säga lämnad ensam för att klara mig bäst jag kunde. Men – människor runt mig förstod inte hur jag hade det. De visste inte, eftersom jag dolde det. Och jag gjorde det bra.
En lugn och bra kväll kunde vara att min mamma lade sig tidigt, det kunde vara redan vid sjutiden på kvällen. Jag tog telefonen till mig eller stängde av den. Ingen skulle få ringa och störa - förstöra lugnet. Vid niotiden på kvällen låstes ytterdörren till trappuppgången. Det var en trygghet. Ett viktigt klockslag.
Han slog mig med flaskan i tinningen. Min mamma satt chockad på golvet och grät. Det var första slaget. Hon hade ingen blus på sig för den höll han på att bränna upp. Han hade köpt blusen åt henne och var nu arg över något. Han var sjukligt svartsjuk. Jag vet inte om grälet just då handlade om det. Det kunde också handla om vem som betalat för osten...