Jag hade ett behov av att sörja
Som yngre höll jag ofta fast vid det mörka och sorgliga. Ibland har jag riktigt medvetet försökt tänka intensivt på något sorgligt, så att jag ska börja gråta. Det fanns en sorg inom mig som jag länge inte riktigt visste varifrån den kom. Det var som om jag därför måste hitta något mer konkret att sörja. Jag förstod inte riktigt vad som hände i mitt liv. Min mamma kunde allt oftare vara berusad. Jag visste att det inte kändes bra och jag mådde ofta dåligt. Men allt det här var en enda obestämd känsla. Och jag kunde ivarjefall inte hitta en giltig orsak att sörja – att få gråta. Då var ett dödsfall det. Så jag försökte få in mig i känslan jag hade då min farbror just dött.
