Min mamma hade en del förhållanden i sitt liv. Hon var lite flirtig av sig och hennes sociala förmåga lockade till sig både bättre och sämre folk. Jag gillade sällan hennes manliga bekanta. Det var ju inte som om hon i lugn och ro började dejta någon. Nej - här föll de direkt in i vårt hem med alkoholen som följeslagare. Det var många år jag levde med tanken att män antingen misshandlar, är otrogna eller är missbrukare.
Min mamma tänkte lite annorlunda än andra. Jag kommer ihåg att hon själv konstaterade detta. Det var ibland lite jobbigt att höra för hon drog det ofta till att hon på något sätt då var bättre. Och ordet hon använde var – intelligentare. Det kunde faktiskt reta gallfeber på mig att höra det ordet. Jag kan ännu höra röstens tonfall och se hennes min då hon sa detta. Det var ju mer när hon hade druckit den där irriterande attityden kom fram. Men ivarjefall - det jag nog kunde konstatera väldigt ofta var – att hon tänkte annorlunda. Jag fortsätter mina tankar om adhd och min mamma.
Det finns morsdagar då jag plockat blommor åt min mamma och gjort fina kort. Det finns också morsdagar då jag inte kontaktat henne alls. Det har varit perioder jag helt brutit med henne bara för att själv kunna överleva. Redan ett samtal med henne kunde ta all min kraft. De sista åren hon levde fungerade kontakten bäst via sms. Jag mådde verkligen inte bra de perioder jag bröt med henne. Den där sms-kontakten var guld värd för mig.
Första gången jag minns min mamma berusad var jag cirka åtta år. Vi var på en bjudning med mycket folk. Jag kommer ihåg att min mamma höll mig i handen och pratade med en äldre fin dam. Min mamma var berusad och vinglade lite till mot dörren som stod på glänt bakom henne. Dörren smälldes fast med ett pam(!). Jag tyckte det var så pinsamt. Jag kände mammas hand hålla min med ett stadigare grepp. Det här är mitt första minne av min mamma och det som skulle bli en - ja, egentligen livslång följeslagare – spriten.
Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats. Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog.
Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.
En ny dryckeskperiod för min mamma kunde komma helt plötsligt och överraskande. Jag själv hade kanske tyckt det gått bra en längre tid och tyckte min mamma klarade det bra och mådde bättre. Men så - som en blixt från klar himmel - kunde en ny period sätta igång. Det var alltid så svårt att ta. Men ibland kunde jag se det komma. Det kunde börja med att hon fick ett begär efter något annat – choklad eller glass. Det var lika jobbigt och tragiskt som när det kom överraskande – men jag var lite mer förberedd.
Jag har tidigare skrivit om hur det var som en bergochdalbana att växa upp med min mamma. Hon var underbar, kärleksfull och vi hade så roligt tillsammans – och hon var hemsk, anklagande och tryckte ner mig. Med dagens inlägg vill jag ge andra i en liknande situation möjlighet att känna igen sig. Det är väldigt påfrestande att leva så här. Visserligen blir man van vid det då det – ja, bara är så. Man vet inte om så mycket annat. Men det gör inte saken lättare. Och det är fel att måsta växa upp på det sättet.
Det är inte alla som väntar på julen. Julen är en ganska laddad högtid egentligen. Det var många år jag tyckte det var jobbigt med julen. När julen närmade sig allt mer växte obehaget. Folk frågade hur man skulle fira julen och alla verkade så förväntansfulla och fyllda av glädje. Jag ville slippa alla frågor och ville helst inte låtsas om julen. Jularna var härliga när jag var liten. Men så kom en jul då allt kraschade. Min mamma hade druckit...
Det kräver otrolig styrka att ta sig ut ur mörkret. Man behöver ta emot hjälp. Men man kan lyckas. Det är inte lätt vill jag berätta åt de lyckliga som inte varit där. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Tro mig – skulle det vara det skulle man nog göra det. Min mamma hotade ofta att hoppa ner från balkongen. Till att börja med blev jag rädd och orolig. Senare lite mindre orolig för jag hade konstaterat att man inte nödvändigtvis dör om man hoppar ner från vår andra våning. Jag var mycket tacksam över att vi inte bodde högre upp.