Jag vill ge en eloge till mina vänner. Jag har aldrig haft så många vänner, men de jag har haft och har är väldigt fina. Det var några enstaka som kände till hur det var hemma hos mig. Som kände till att min mamma drack och som kände till problemen med människor hon umgicks med. Det var ändå inget vi direkt talade om. Jag har skrivit om hur jag kände…
Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Jag kan inte hänga upp livet på något jag inte kan kontrollera. Det jag kan påverka är hur jag hanterar saker. Hur jag går vidare. Hur jag bygger upp mitt liv. Det här har jag efter flera år insett. När jag var yngre gillade jag inte att läsa om personer som klarat sig ur ett missbruk. Personer som sen klarat att reda upp sitt liv och sina relationer. Varför hände det aldrig oss? kände jag. Ja, ja sen blir allt bra till slut, men det hände ju aldrig oss, tänkte jag. Jag var lite sur på det.
Jag tycker jag försökte prova alla metoder för att hjälpa min mamma från alkoholen och depressionen. Jag stödde henne, jag uppmuntrade henne och jag var förstående. Jag var arg och skrek, jag var ledsen och grät. Jag sökte fram dikter och låttexter som jag tänkte skulle ge henne stöd och uppmuntran – en tankeställare. Lite som jag gör här i bloggen med mina citat. Jag skrev brev till henne. Ingenting hjälpte.
När jag var liten och skulle berätta om mig själv var det första jag kom på att mina föräldrar är skilda. Så mycket identifierade jag mig med den delen av mitt liv. Vid något skede, faktiskt som mycket äldre, började jag inse att det ju inte beskriver mig. Det är ju inte det människor frågar mig om. Men jag växte upp lite i skuggan av denna skilsmässa. Den påverkade mitt liv stort...