Blogg

Jag är inte vad som har hänt mig. Jag är vad jag väljer att bli. 

Carl Jung

När jag var liten och skulle berätta om mig själv var det första jag kom på att mina föräldrar är skilda. Så mycket identifierade jag mig med den delen av mitt liv. Vid något skede, faktiskt som mycket äldre, började jag inse att det ju inte beskriver mig. Det är ju inte det människor frågar mig om.

Men jag växte upp lite i skuggan av denna skilsmässa. Den påverkade mitt liv stort. Ja, egentligen var det min mammas problem med att acceptera skilsmässan som blev det som påverkade mitt liv.

Jag fick ständigt höra hur det hade förstört hennes liv, hur sårad hon hade blivit. Nu som äldre har jag förstått att det fanns annat också som ledde till den nedgång hon kom att gå igenom. Min mamma led av depression som hon bl a försökte dämpa med alkohol. Hon tröstade sig med alkoholen. Hon hatade den, men det är bara en tröst, var förklaringen jag så ofta fick höra.

Hennes alkoholism blev också en stor del av min identitet, men det var ju inget man gick och presenterade sig som. Det var snarare något man dolde. Ändå fanns den alltid med mig och var en del av mig. Jag har större delen av mitt liv känt att jag ständigt har något mörkt hängande över mig. Ibland mer påtagligt och i mellanåt lite mindre, men ständigt närvarande. Det är egentligen först nu de senaste åren detta mörka moln börjat försvinna.

Men – vad jag också jobbat på det. Det har varit en lång resa och resan fortgår. Vilken lättnad det är när man märker att man förstår något i sitt beteende och när man inser att man på riktigt kunnat sätta något bakom sig. När man vågat vara ärlig mot sig själv och släppa fram just de känslor som behöver släppas fram.

Jag hade ett otroligt starkt band med min mamma. Jag älskade henne så mycket och det som, trots allt, aldrig var oklart var att även hon älskade mig. Detta trots att hennes beteende flera gånger verkligen skadade mig psykiskt. 

Jag själv gled in på lite fel vägar som ung, men insåg att det inte är min bana. Jag ville inte gå omkring och ständigt må dåligt och bara försöka fly och straffa mig själv för mitt mående. Jag började som ung vuxen lite öppna mig för andra. Det var en av de bästa saker jag gjort. Det var så min väg till välmående började. Jag hade hållit allt inom mig, byggt upp grymma murar och försökt bli okänslig. Det kan jag säga, mår man inte bra av.

Det har tagit flera år att komma till den plats jag nu befinner mig på. Flera år med uppgångar och nedgångar. När jag accepterade att de mörka stunderna återkommer nu och då blev det lättare. Jag har under årens lopp fått mer verktyg att hantera dem och de påverkar mig inte lika djupt mer. Jag ska inte fly. Acceptera så blir det lättare, har jag konstaterat.

Jag väljer att se det positiva i livet. Jag skulle inte vara den jag är idag utan min bakgrund och mina erfarenheter. Jag kan plocka det som är bra och skapa mitt eget liv. Jag har nyligen märkt att jag kanske kan hjälpa andra med hjälp av de erfarenheter jag har. Det är en otrolig känsla och något jag aldrig trott jag skulle kunna göra för jag har ju varit så vilsen själv. 

Jag har inte alla svar, men jag kan dela med mig av mina erfarenheter och kanske få någon att känna sig mindre ensam i sin situation. Kanske ge någon hopp. Ge någon tröst. Därför har jag nu gjort det – för mig – stora steget att börja med denna blogg där jag berättar om olika händelser i mitt liv. En otrolig resa från att ha börjat med att sluta in allt i mig själv, till att lite börja öppna mig, till att öppna mig allt mer, till att dela med mig på en blogg! Wow jag! Kom alltid ihåg att berömma dig själv också 🙂

I am proud of the woman I am today because I went through one hell of a time becoming her.