Ett hjälpmedel på vägen

Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats. Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog. 

Fortsätt läsaEtt hjälpmedel på vägen

Du kan själv påverka hur du påverkas

För dig som inte mera är mitt i det så kallade helvetet med missbruk och otrygghet i hemmet – men ändå inte mår bra - vill jag säga att man kan komma vidare. En stor och viktig nyckel är nog det där egna ansvaret. Det låter lite tjatigt och tråkigt – men läs inte bara orden och tänk ja-ja. Stanna upp och ta in dem. När jag riktigt på djupet insåg att jag faktiskt har ett ansvar över mitt eget liv och kan arbeta för att själv få det bra och må bättre - då vände det också. 

Fortsätt läsaDu kan själv påverka hur du påverkas

Jag själv kommer sist

Jag har den senaste tiden – till min häpnad - konstaterat att jag hamnat in i något av ett medberoendemönster igen. Den här gången är det inte fråga om någon som missbrukar, som det var när jag växte upp med min mamma. Men jag märker att jag följer lite samma mönster som då. Jag sätter mig själv och mina behov åt sidan för att ställa upp för en annan, för…

Fortsätt läsaJag själv kommer sist

Min trettionde text

Nu har jag kommit till min trettionde bloggtext. Det känns bra att jag kom igång med min blogg – att jag vågade ta steget. Och det känns bra att jag faktiskt fortsatt skriva. Ibland har jag mer idéer och inspiration och ibland känns det lite trögare. Jag är glad att jag ändå lyckats komma över svackorna. Om jag kan hjälpa ens en endaste person är jag glad. Det låter som en kliché, men så känns det. Det är många före mig som sagt de samma orden. Nu förstår och tror jag verkligen dem - så känns det faktiskt. Det ger en helt annan mening i det jag gör. Det känns meningsfullt och bra. 

Fortsätt läsaMin trettionde text

Som om inget hänt

Det här med att låtsas att allt är bra växte jag upp med. Först och främst dolde jag ju för omgivningen. Men det som också gjorde allt så jobbigt var att inte vi där hemma ens kunde prata om det svåra. Visst - min mamma hävde nog ur sig det ena och andra hon inte mådde bra av. Hon kunde skrika och få utbrott och beskylla en. Jag kunde också skrika åt henne. Men sedan nästa dag och hon var nykter var det som om inget hänt. Inget nämnvärt ivarjefall.

Fortsätt läsaSom om inget hänt

Att hitta balans i livet

  • Inlägget publicerat:
  • Inläggskategori:Välmående
  • Kommentarer på inlägget:4 kommentarer
  • Lästid:6 mins read

Att stanna upp ett tag kan vara enda möjligheten att gå vidare.  Jag är glad att jag vågade ta steget och ändra på min vardag. Jag kände ju så tydligt att det inte var riktigt bra. Dagarna rullade på och jag var hela tiden trött. Det mesta var plikter och jag hade inget eget egentligen. Jag trivdes inte med något. Allt var mest måsten från den ena dagen till den andra.…

Fortsätt läsaAtt hitta balans i livet

Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket

Ja, f-n också jag kunde nog ha varit utan en del saker. Men å andra sidan skulle jag inte vara den jag är idag utan allt det jag ”fått”. Det är lätt att tänka så nu efteråt. Nu när man klarat sig igenom det. Men just då du är där skulle du nog verkligen hellre slippa den erfarenheten.  -Jag vill tacka livet -Som gett mig så mycket -Det har gett mig skrattet -Det har gett mig smärtan -Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen

Fortsätt läsaJag vill tacka livet, som gett mig så mycket

När ångesten knackade på

Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. Jag levde många år med dessa ångestattacker…

Fortsätt läsaNär ångesten knackade på

Hoppet är det sista man förlorar

Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända - inte i det här fallet ivarjefall.  Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra.  Tills jag faktiskt kom…

Fortsätt läsaHoppet är det sista man förlorar

Blev påmind om att stanna upp

  • Inlägget publicerat:
  • Inläggskategori:Välmående
  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer
  • Lästid:4 mins read

Jag blundar och öppnar ögonen igen. Jag ser den blanka vattenytan sväva fram. Jag ser vattnet göra mjuka kullar och dalar. Hela jag följer dem - upp och ner och upp igen… Mitt hår fladdrar i vinden. Jag lyfter blicken och ser horisonten långt där borta. En liten kobbe är det enda som syns på vattnet. Några måsar flyger en bit ifrån. Himlen är blå med några mjuka molntussar här och var. Jag njuter.

Fortsätt läsaBlev påmind om att stanna upp