Jag har den senaste tiden – till min häpnad - konstaterat att jag hamnat in i något av ett medberoendemönster igen. Den här gången är det inte fråga om någon som missbrukar, som det var när jag växte upp med min mamma. Men jag märker att jag följer lite samma mönster som då. Jag sätter mig själv och mina behov åt sidan för att ställa upp för en annan, för…
Nu har jag kommit till min trettionde bloggtext. Det känns bra att jag kom igång med min blogg – att jag vågade ta steget. Och det känns bra att jag faktiskt fortsatt skriva. Ibland har jag mer idéer och inspiration och ibland känns det lite trögare. Jag är glad att jag ändå lyckats komma över svackorna. Om jag kan hjälpa ens en endaste person är jag glad. Det låter som en kliché, men så känns det. Det är många före mig som sagt de samma orden. Nu förstår och tror jag verkligen dem - så känns det faktiskt. Det ger en helt annan mening i det jag gör. Det känns meningsfullt och bra.
Det här med att låtsas att allt är bra växte jag upp med. Först och främst dolde jag ju för omgivningen. Men det som också gjorde allt så jobbigt var att inte vi där hemma ens kunde prata om det svåra. Visst - min mamma hävde nog ur sig det ena och andra hon inte mådde bra av. Hon kunde skrika och få utbrott och beskylla en. Jag kunde också skrika åt henne. Men sedan nästa dag och hon var nykter var det som om inget hänt. Inget nämnvärt ivarjefall.
Att stanna upp ett tag kan vara enda möjligheten att gå vidare. Jag är glad att jag vågade ta steget och ändra på min vardag. Jag kände ju så tydligt att det inte var riktigt bra. Dagarna rullade på och jag var hela tiden trött. Det mesta var plikter och jag hade inget eget egentligen. Jag trivdes inte med något. Allt var mest måsten från den ena dagen till den andra.…
Ja, f-n också jag kunde nog ha varit utan en del saker. Men å andra sidan skulle jag inte vara den jag är idag utan allt det jag ”fått”. Det är lätt att tänka så nu efteråt. Nu när man klarat sig igenom det. Men just då du är där skulle du nog verkligen hellre slippa den erfarenheten. -Jag vill tacka livet -Som gett mig så mycket -Det har gett mig skrattet -Det har gett mig smärtan -Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. Jag levde många år med dessa ångestattacker…
Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända - inte i det här fallet ivarjefall. Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra. Tills jag faktiskt kom…
Jag blundar och öppnar ögonen igen. Jag ser den blanka vattenytan sväva fram. Jag ser vattnet göra mjuka kullar och dalar. Hela jag följer dem - upp och ner och upp igen… Mitt hår fladdrar i vinden. Jag lyfter blicken och ser horisonten långt där borta. En liten kobbe är det enda som syns på vattnet. Några måsar flyger en bit ifrån. Himlen är blå med några mjuka molntussar här och var. Jag njuter.
Jag har fått frågan om vilka så kallade verktyg jag använder mig av då jag känner att jag börjar må sämre. Det är ju egentligen en helhet där jag hela tiden strävar efter en inre utveckling som med tiden gör det lättare att hantera olika situationer. Här delar jag med mig av ett ”verktyg” som hjälpt mig en hel del. Ett ”verktyg” jag ofta använder mig av. Det är fråga om beteendeanalys. Man kan se det som en kartläggning av sig själv och sina upplevelser...
Han slog mig med flaskan i tinningen. Min mamma satt chockad på golvet och grät. Det var första slaget. Hon hade ingen blus på sig för den höll han på att bränna upp. Han hade köpt blusen åt henne och var nu arg över något. Han var sjukligt svartsjuk. Jag vet inte om grälet just då handlade om det. Det kunde också handla om vem som betalat för osten...