Ett hjälpmedel på vägen

Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats. Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog. 

Fortsätt läsaEtt hjälpmedel på vägen

Längtan efter ett tryggt hem

Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.

Fortsätt läsaLängtan efter ett tryggt hem

Ett beroendemönster

En ny dryckeskperiod för min mamma kunde komma helt plötsligt och överraskande. Jag själv hade kanske tyckt det gått bra en längre tid och tyckte min mamma klarade det bra och mådde bättre. Men så - som en blixt från klar himmel - kunde en ny period sätta igång. Det var alltid så svårt att ta. Men ibland kunde jag se det komma. Det kunde börja med att hon fick ett begär efter något annat – choklad eller glass. Det var lika jobbigt och tragiskt som när det kom överraskande – men jag var lite mer förberedd.

Fortsätt läsaEtt beroendemönster

Bergochdalbanan

  • Inläggskategori:Mitt förflutna
  • Kommentarer på inlägget:1 kommentar
  • Lästid:5 mins read

Jag har tidigare skrivit om hur det var som en bergochdalbana att växa upp med min mamma. Hon var underbar, kärleksfull och vi hade så roligt tillsammans – och hon var hemsk, anklagande och tryckte ner mig. Med dagens inlägg vill jag ge andra i en liknande situation möjlighet att känna igen sig. Det är väldigt påfrestande att leva så här. Visserligen blir man van vid det då det – ja, bara är så. Man vet inte om så mycket annat. Men det gör inte saken lättare. Och det är fel att måsta växa upp på det sättet. 

Fortsätt läsaBergochdalbanan

Julen kan vara ett känsligt ämne

Det är inte alla som väntar på julen. Julen är en ganska laddad högtid egentligen. Det var många år jag tyckte det var jobbigt med julen. När julen närmade sig allt mer växte obehaget. Folk frågade hur man skulle fira julen och alla verkade så förväntansfulla och fyllda av glädje. Jag ville slippa alla frågor och ville helst inte låtsas om julen.  Jularna var härliga när jag var liten. Men så kom en jul då allt kraschade. Min mamma hade druckit...

Fortsätt läsaJulen kan vara ett känsligt ämne

Det kräver styrka att ta sig ut ur mörkret

Det kräver otrolig styrka att ta sig ut ur mörkret. Man behöver ta emot hjälp. Men man kan lyckas. Det är inte lätt vill jag berätta åt de lyckliga som inte varit där. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Tro mig – skulle det vara det skulle man nog göra det.  Min mamma hotade ofta att hoppa ner från balkongen. Till att börja med blev jag rädd och orolig. Senare lite mindre orolig för jag hade konstaterat att man inte nödvändigtvis dör om man hoppar ner från vår andra våning. Jag var mycket tacksam över att vi inte bodde högre upp.

Fortsätt läsaDet kräver styrka att ta sig ut ur mörkret

Ju mer du fönekar dina känslor, desto mer växer de

När jag bläddrar i mina gamla dagböcker från unga tonår ser jag att jag skrivit mycket kort om olika svåra saker. Jag nämner ofta det med endast någon mening. Jag skrev om mer trevliga saker och vanliga tonårsgrejer. Till och med i dagboken höll jag mig mer till att nämna det som var bra och att dölja det dåliga. Så som jag också gjorde utåt. Utdrag från dagboken då jag var 13 år gammal: Jag tror mamma har lämnat misshandlaren. Han hota henne med pistol. Han är helt galen.

Fortsätt läsaJu mer du fönekar dina känslor, desto mer växer de

När ångesten knackade på

Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. Jag levde många år med dessa ångestattacker…

Fortsätt läsaNär ångesten knackade på

Min mammas födelsedag till ära

För du, du är skön som livet. En dikt nån skrivit, så kärleksfull. Den här gången kommer jag att skriva om de fina sidorna hos min mamma. För som jag nämnt tidigare var inte allt dåligt. Min mamma var en fin människa och jag trivdes så bra i hennes sällskap. Då hon var nykter alltså… Jag vill visa att det också finns en annan sida. Min mamma var inte bara alkoholismen och sin psykiska ohälsa...

Fortsätt läsaMin mammas födelsedag till ära

Du blir antingen bitter eller du blir bättre

Jag har skrivit mycket om hur ensam jag var med alla svårigheter. En del kanske undrar var alla var. Det är svårt att förklara hur det var. Visst - jag var så att säga lämnad ensam för att klara mig bäst jag kunde. Men – människor runt mig förstod inte hur jag hade det. De visste inte, eftersom jag dolde det. Och jag gjorde det bra.

Fortsätt läsaDu blir antingen bitter eller du blir bättre