Jag har fått frågan om vilka så kallade verktyg jag använder mig av då jag känner att jag börjar må sämre. Det är ju egentligen en helhet där jag hela tiden strävar efter en inre utveckling som med tiden gör det lättare att hantera olika situationer. Det finns ändå en del mer konkreta saker jag kan dela med mig av. Det terapeuten började med var att gå igenom mina grundbehov...
Han slog mig med flaskan i tinningen. Min mamma satt chockad på golvet och grät. Det var första slaget. Hon hade ingen blus på sig för den höll han på att bränna upp. Han hade köpt blusen åt henne och var nu arg över något. Han var sjukligt svartsjuk. Jag vet inte om grälet just då handlade om det. Det kunde också handla om vem som betalat för osten...
Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Jag kan inte hänga upp livet på något jag inte kan kontrollera. Det jag kan påverka är hur jag hanterar saker. Hur jag går vidare. Hur jag bygger upp mitt liv. Det här har jag efter flera år insett. När jag var yngre gillade jag inte att läsa om personer som klarat sig ur ett missbruk. Personer som sen klarat att reda upp sitt liv och sina relationer. Varför hände det aldrig oss? kände jag. Ja, ja sen blir allt bra till slut, men det hände ju aldrig oss, tänkte jag. Jag var lite sur på det.
En dag kommer du titta tillbaka och se att du var starkare än svårigheterna du trodde skulle krossa dig. Jag minns hur jag flera gånger suttit och tänkt – är jag här nu igen? Jag som trodde det var bakom mig. Jag som mådde så bra redan. Jag har känt mig så misslyckad och svag. Hur kunde jag hamna där igen? Jag talar om när mitt mående dalat ner i mörkret. Ett svart hål man inte tror man kan komma upp från. Fastän jag klarat att komma upp tidigare känns det ändå varje gång lika hopplöst...
Jag tycker jag försökte prova alla metoder för att hjälpa min mamma från alkoholen och depressionen. Jag stödde henne, jag uppmuntrade henne och jag var förstående. Jag var arg och skrek, jag var ledsen och grät. Jag sökte fram dikter och låttexter som jag tänkte skulle ge henne stöd och uppmuntran – en tankeställare. Lite som jag gör här i bloggen med mina citat. Jag skrev brev till henne. Ingenting hjälpte.
Min mamma hade svårt att lämna det förflutna bakom sig. Det var som om hennes liv stannade då hon var 33 år gammal. Ändå var hon då bara halvvägs i sitt liv. Det här var då hon skilde sig från min pappa. Detta var sent 70-tal och det var inte heller lika vanligt med hjälp i en sådan situation som nuförtiden. Hon gick in i en depression som hon egentligen aldrig blev fri från mer...
När jag var liten och skulle berätta om mig själv var det första jag kom på att mina föräldrar är skilda. Så mycket identifierade jag mig med den delen av mitt liv. Vid något skede, faktiskt som mycket äldre, började jag inse att det ju inte beskriver mig. Det är ju inte det människor frågar mig om. Men jag växte upp lite i skuggan av denna skilsmässa. Den påverkade mitt liv stort...