Min son ligger på operationsbordet och jag sitter och läser Aron Andersons bok Möjligheter. Det var faktiskt min son som tipsade mig att ta just den boken med till sjukhuset. Jag har läst den två-tre gånger tidigare, men den kan man läsa om. Och dessutom passar den in just nu. (Läs även En fördom jag inte visste jag hade) 

Jag sitter där i fåtöljen på sjukhuset och börjar läsa. De första raderna är redan så träffande – ”Vi kom till sjukhuset redan på söndagkvällen. Stämningen var tryckt.” En sådan igenkänning. Det gjorde gott. Jag läser vidare om alla utmaningar Aron Anderson haft. Och ändå har han kämpat vidare. Ändå klarat sig. Vad boken ger mig tröst.

Aron ställer frågan vad ens mål är, vad man gillar. Vad drömmer man om. Och jag tänker att jag allra helst vill ha en vanlig vardag. Vardagen då allt vanligt rullar på. Vanliga sysslor, en promenad, tv-tittande, läsning, matbutiken och samvaro med min son. Nu och då träffa någon vän och så. Att vi är friska. Framför allt att vi är friska. Det är min dröm. Då känns det bra.

Jag har egentligen länge uppskattat just den vanliga vardagen. Det har varit så mycket svårigheter och så många undantagsfall i mitt liv. Min uppväxt med min mamma som led av psykisk ohälsa och missbruk och sedan allt det här med min son. Han har en okänd muskelsjukdom och det har varit mycket kring den. Jag har skrivit mycket om dessa saker på bloggen.

Den vanliga vardagen känns bra. Till och med bäst. Ibland har jag kanske ändå tyckt att man borde ha större drömmar. Öppna upp för massor roligt och nytt. Upplevelser. Göra mer. Som om det inte riktigt är tillåtet att bara drömma om en vanlig vardag. Men jag önskar inget annat.

Jag sitter i fåtöljen och väntar medan min son opereras. Människor går förbi och vardagen på sjukhuset är i full gång. Jag ser andra föräldrar med oro och sorg i blicken. En del är lättade då de får åka hem. Alla har sitt. En sjukskötare som vi ofta haft att göra med under våra flera besök på sjukhuset går förbi. Hon känner igen mig. Hon hälsar och ler mot mig. Det känns trevligt. Att bli sedd mitt i detta.

Ett litet leende till en medmänniska kan ha stor betydelse.

Efter flera timmar blir operationen klar och min son flyttas till intensiven. Jag hinner träffa honom kort innan jag måste lämna sjukhuset och åka hem utan honom. Det känns inte bra. Vi hade kommit dit tillsammans. Vi hade sovit en natt där innan operationen och jag visste att vi skulle vara där ungefär en vecka. Och så ska jag mitt i allt åka hem utan honom. Det finns nämligen ingen möjlighet att bli övernatten på intensiven med honom.

Jag vet också att jag behöver vila ut ordentligt för att orka med allt de följande dagarna. Det gynnar min son mer att jag åker hem och sover än att jag sitter och vakar på sjukhuset i någon aula. Ändå känns det fel. Men trött var jag. Jag somnar direkt och sover som en stock hela natten. Allt hade varit så påfrestande.

Genast på morgonen åker vi tillbaka. Det är morgonrusning. Bilar, människor, bussar. Alla på väg någonstans. Mitt i vardagen. Jag sitter och tittar ut på världen. Solen skiner och jag ser ut mot havet som är lugnt och idylliskt. En vacker morgon. Världen vaknar till en ny morgon, en vanlig morgon. Men jag är liksom lite utanför allt detta. Jag är i min sjukhusvärld. På väg till min son som väntar på intensiven. Konstig känsla. Världen fortsätter rulla på fastän vår värld är allt annat än vardag.

Och så fortsätter veckan. Världen utanför. Sitter och tittar ut från sjukhusfönstret och orden kommer upp för mig – världen utanför. Här är vi och där ute rullar det vanliga på. Vi tar en dag i sänder. En stund i taget. Ibland en timme, ibland bara en kvart. Små steg som att komma upp ur sängen och i rörelse. Små framsteg. Sjukhuset har sin egen dygnsrytm. Man vaknar tidigt. Blodprov. Mediciner. Läkarrundor. Värk. Nedstämdhet. Sårrengöring. Mat vid fasta tider, vilket ibland känns som hela tiden. Plötsligt har en dag gått igen.

Man möter andra trötta föräldrar i korridoren. Man börjar känna igen dem. Man känner igen personalen. Man lär sig hur allt fungerar. En ny vardag har uppstått. En sjukhusvardag. Men jag längtar hela tiden efter min egen vardag. Efter det som är hemma, bekant och vanligt. Efter att få gå ut med hunden. Göra mina vanliga sysslor. Gå till matbutiken. Läsa. Titta på tv. Längtar efter att vi är friska. 

Det är kanske inte den största drömmen. Men den är min. Vi tror ibland att vi borde drömma större. Att livet ska fyllas med nya upplevelser, äventyr och saker att förverkliga. Men jag vill inte det. Jag vill ha det vanliga. Och egentligen är det ju inte en liten dröm. Det är en väldigt stor en.

Jag tänker på vilka utmaningar jag fått i mitt liv. Hela uppväxten med mamma – som jag skrivit mycket om här på bloggen – och sen allt det här med min son. Varför månne? Jag tror ju på flera liv och att vi väljer utmaningar för själens utveckling. Ibland tänker jag att nog har jag gått och valt rätt mycket denna gång. Det känns ju nog ofta väldigt tungt. (Läs även Allt fick en så mycket större mening)

Men det här är min väg. Och trots allt det tunga finns det också så mycket jag är tacksam för. Erfarenheter jag fått. Saker jag lärt mig om mig själv och om livet. Jag tror det finns en mening med det jag går igenom. Att också det svåra kan föra med sig något gott. Jag önskar jag utvecklas. Jag önskar veta vad jag ska göra av all erfarenhet. Hur jag också kunde hjälpa andra. Jag vill försöka göra något av allt. Jag önskar finna ro med allt.

Tiden kommer inte få dig att glömma, den kommer få dig att växa och förstå saker…

Swedishmotivator