Fortsätta kämpa trots motvind

Ibland undrar jag nog när motgångarna ska ta slut. Nu talar jag inte direkt om mina egna motgångar. Jag talar om min sons motgångar. Min tio-årige son har en okänd muskelsjukdom som gör att hans muskler är svagare, vilket påverkar balans och ork. Jag har kanske inte så mycket bekymrat mig över ovetskapen. Vi har levt vår vardag och han rörelseförmåga hölls i flera år ganska lika. Tills det plötsligt började ske den ena efter den andra motgången som drog ner hans förmågor. Nu är då krafterna ganska på noll igen. Vi får åter börja bygga upp allt. Och till vilken grad lyckas det? Det vet vi inte.

Fortsätt läsaFortsätta kämpa trots motvind

Jag hade ett behov av att sörja

Som yngre höll jag ofta fast vid det mörka och sorgliga. Ibland har jag riktigt medvetet försökt tänka intensivt på något sorgligt, så att jag ska börja gråta. Det fanns en sorg inom mig som jag länge inte riktigt visste varifrån den kom. Det var som om jag därför måste hitta något mer konkret att sörja.  Jag förstod inte riktigt vad som hände i mitt liv. Min mamma kunde allt oftare vara berusad. Jag visste att det inte kändes bra och jag mådde ofta dåligt. Men allt det här var en enda obestämd känsla. Och jag kunde ivarjefall inte hitta en giltig orsak att sörja – att få gråta. Då var ett dödsfall det.  Så jag försökte få in mig i känslan jag hade då min farbror just dött.

Fortsätt läsaJag hade ett behov av att sörja

Domedagen

Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit. Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet. 

Fortsätt läsaDomedagen