Jag försöker vara positiv. Positiv och positiv. Men ibland orkar jag bara inte. Ibland kommer min gamla reaktion tillbaka. Skit samma i allt. Lämna mig ifred. Låt mig vara. Jag orkar inte med några krav. Jag orkar inte med något alls. Lämna mig ifred. Låt mig vara. Så trött på allt.

Jag försöker tänka positivt. Se det som är bra. Och jag är faktiskt ganska bra på det. Jag kan genuint se det fina jag har och känna tacksamhet över det. Men det kommer dagar, vissa perioder, jag känner så här. Det är egentligen så tufft. Livets utmaningar. Jag kan ju undra över dem ibland.

Det behövs inte mycket för att mina krafter ska ta slut. Det är som om batteriet efter en natt och vilande bara laddats med en enda balk. Det tar slut ganska fort. Min son har en muskelsjukdom och behöver en hel del hjälp med allt. Det är mycket kring hans hälsa som ska ordnas och hållas reda på. Vid sidan av det finns jobbet, hemmet och alla de vanliga vardagsärendena. Ibland känns det som att jag inte räcker till. Det är egentligen inte någon enskild sak som gör mig trött. Det är helheten. Alla små och stora saker som aldrig riktigt tar slut. Det känns rätt tungt ibland. 

Jag är stark.
Men jag är trött.
Jag stannar upp,
men jag ger inte upp.

Samtidigt märker jag att det inte heller behövs så mycket för att få lite ny kraft. Någon som fixar något av allt som ska fixas. Redan att en stund göra något med min son, kanske spela ett spel. Eller någon som hjälper att hämta ett paket på posten. Någon liten sak som gör att jag inte behöver göra precis allt själv. 

I morse när jag var ute med hunden kom vi till allén som finns riktigt nära där vi bor. Den som jag oftast går igenom när vi är ute. Mitt i allt slog det mig. Tänk att jag får bo så här. Jag har alltid tyckt om alléer. Och nu bor jag faktiskt alldeles intill en. Jag kan gå där varje dag om jag vill. Det slog mig att det här faktiskt är en sak att vara tacksam över.

Att få syn på det vackra handlar ofta om att stanna upp inför det enkla. 

Ibland är det så lätt att bli blind för det fina man har omkring sig. Men just idag stannade jag upp och kände tacksamheten på riktigt. Jag har flera gånger känt tacksamhet över vårt hem. Tänk att jag får bo så här. Nära havet som jag älskar. Nära naturen. Samtidigt nära butiker och annan service. Och i en lugn miljö. Det känns faktiskt rätt otroligt när jag tänker efter.

Jag kommer ihåg min mammas ord om hur tacksam hon var att ha ett hem och tak över huvudet. Hon påpekade ofta att alla inte har det. Hon kände tacksamhet över att kunna krypa ner i sin egen sköna säng i sitt eget hem. Isynnerhet då det var ruskigt väder ute. Jag kan ofta känna precis likadant. Och samtidigt påminns jag då om henne.

Hon var alltid väldigt noga med att betala hyran. Det var den viktigaste räkningen. Annat kunde i nödfall vänta, men inte hyran. Tak över huvudet var det viktigaste. Hon var annars också i grunden noga med räkningar. Men under sämre perioder i livet kunde det ibland bli lite si och så med ekonomin. Räkningar kunde bli försenade eller så fick hon ringa och komma överens om en betalningsplan. Men hyran – den sköttes.

Så efter en dag med trötthet, kraftlöshet och irritation blev jag idag påmind om allt det fina jag också har. Livet går i vågor. Vissa dagar ser man mest det som är tungt. Andra dagar lyckas man se allt det där fina som också finns. Det är inte alltid lätt då man är trött eller möter motgångar. Men så värt det. Det gör gott att stanna upp och faktiskt se det fina emellanåt. Man glömmer ofta det i svåra stunder. Men att flytta fokus till det som är bra ger kraft. Och ibland är det precis det man behöver.

Tacksamhet tar inte bort det svåra.
Men den hjälper oss att också se det goda.